Det börjar vid busshållsplatsen. I kuren står en ung kvinna & röker. I kuren. För att slippa bli blöt. Ute i regnet står jag.
Det fortsätter på bussen. Det kommer på en äldre herre, med rullator, som har väldigt svårt att ta sig fram. Men han får inte plats med sin rullator, för där sitter en kvinna med vagn. En vagn som är fullastad med saker. Plastpåsar. Kartonger. & hon själv? Hon sitter på det nedfällningsbara sätet & reser inte på sig. För hennes vagn har ingen broms. Hon måste hålla i den. Jag hade lust att skrika "Det finns spännband & andra platser än just den där!", men som den svenska människan jag är, satt jag där & höll käften. Tillslut bad en mamma sitt morgontrötta barn att hoppa ur vagnen så att de kunde fälla ihop den. Den äldre herren fick plats. Jag kände mig lättad, men så sanslöst förbannad på samma gång.
& när jag sedan ska gå av bussen (& detta händer VARJE morgon), så står jag upp vid mitt säte. Ser hur person efter person passerar. Alltid är det jag som kommer av sist, för inte en enda person kan tänka sig att låta mig smita emellan.
Jag väntar ivrigt på att få se hur den här dagen fortskrider. Världen är så full av egoism. Så satans jävla överfull. & i den här vackra staden, Stockholm, har stressen drivit folk till vansinne.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar