Barn i förskola

Ja, men då ger vi oss på något helt nytt ikväll då. Den heta debatten om barn i förskola. Jag fick sådan lust att skriva om detta efter ha läst »den här« artikeln på Mama's hemsida.  Jag tänker väl egentligen bara redogöra för min egen syn på saken, utifrån hur min & Tyras verklighet ser ut.

Artikeln heter alltså "Förskola- halleluja, nödlösning eller direkt skadligt?".
Tyra började förskolan ett par veckor efter hennes ettårsdag. & det var långt ifrån en hallelujah-moment. Varken för henne eller för mig. Hon var ledsen ett par veckor & jag hade så otroligt ont i både hjärta & själ. Så ont att jag satt & planerade att resa härifrån för att komma bort från verkligheten. Komma bort ifrån detta att förskolan var(är) ett måste för oss. Efter de två första veckorna lättade det dock. Man såg att hon hade kommit in i gemenskapen & hade det kul tillsammans med pedagoger & andra barn. Först då kändes det okej (men observera, absolut inte kul) att lämna henne där på morgonen.

Anledning till att Tyra fick börja så tidigt på förskolan var att mina föräldradagar var slut. Jag var helt enkelt tvungen att börja arbeta.

Tyvärr är människor dömande. De tror alltid att deras sätt är rätt. Att andra väljer, eller som i mitt fall är tvungna, att sätta sina barn på förskola tidigt tas det ingen hänsyn till. Inte alls. Jag har läst de mest bisarra sakerna på internet. Att barn på förskolan blir skadade för resten av sina liv. Att barn ska vara hemma med föräldrarna upp till skolåldern. Det mår de bäst av. Punkt slut. Ungefär så.

Men då kan jag säga såhär. Jag tror inte att förskolan är en dålig plats. Jag tror att det är fantastisk & minst sagt utvecklande plats för små barn. Sen finns givetvis problematiken med alldeles för stora barngrupper i förhållande till antal pedagoger, osv. Men den problematiken ger jag mig inte in på nu, eftersom jag utgår från oss nu, & detta är inget problem. På Tyras avdelning är de tre fantastiska pedagoger på 12 kiddos. Allt som oftast uppgår bara siffran till nio, eftersom en del är lediga eller hemma sjuka. Så 3, max 4, barn på en pedagog. Det klagar jag inte på!

Jag tror att barn mår bra av att få vara iväg från föräldrarna. Få utvecklas i sig själva, som egna individer. Om ett barn har en eller fler föräldrar vid sin sida dag som natt, så tror jag att det längre fram kan bli svårare för dem att vara säkra & självständiga.

Sen hade min dröm varit att få ha Tyra på förskolan kortare dagar. Betydligt kortare dagar. Jag hade gärna lämnat henne vid 9 & hämtat hem henne efter vilan. Låtit henne ta del av eventuella utflykter, den dagliga verksamheten, men sedan hunnit ha massa kvalitetstid med henne efter det. Tyvärr ser inte vår verklighet ut så just nu & hon går på förskolan i snitt 40 timmar per vecka. Som en normal arbetsvecka för oss vuxna. Hade jag varit helt allena, utan något som helst stöd, hade hon fått gå 45 timmar i veckan. Men hon har en fantastisk pappa & en helt otrolig mormor med i bilden, som ser till att hämta henne tidigare ett par-tre dagar varje vecka.

Jag tror att de flesta som har barnen på förskolan, om man nu ska koppla en slutsats till Mama-artikelns rubrik, ser det som en nödlösning. Det är nödvändigt för att kunna dra in pengar till hemmet. För att kunna betala hyran. För att kunna duka fram bra mat på bordet varje kväll. För att kunna klä barnen i funktionella & bra (& svinigt dyra) plagg anpassade efter väderlek. För att kunna upprätthålla en normal levnadsstandard, helt enkelt. Så är det åtminstone för oss.

Summa summarum så tror jag att man ska vara väldigt försiktig med att döma andras val. Jag tänker inte sitta här & predika om hur man bör & inte bör göra. För jag skiter blanka fan i hur du eller Peter eller Greta från Umeå gör. Jag kan bara göra det bästa för oss. Det jag tror är det bästa för oss.

Sen kan man ju komma in på detta med sex timmars arbetsdag. Men det är oxå en helt annan femma & något jag lär återkomma till en annan gång.