Att vilja se sig själv i spegeln

Det väcktes några intressanta tankar hos mig när jag läste Paula Uribes blogg alldeles nyss. Hon skrev om plastikkirurgi & frågade sina läsare om de hade kunnat tänka sig att skönhetsoperera sig. Hon skrev också att hon tidigare alltid sagt att hon aldrig skulle lägga sig under kniven.

Det är verkligen intressant, och jag är så jäkla kluven i den frågan. Jag har också alltid sagt att jag aldrig skulle skönhetsoperera mig, och att jag har svårt att förstå hur kvinnor kan vara så otroligt missnöjda med sig själva att de faktiskt gör det.

Sen kom barn. Sen följde ett helt år av amning. Innan graviditeten hade jag en stor C-kupa. Jag trivdes verkligen jättebra med mina bröst. De hade en bra & proportionell storlek i förhållande till min i övrigt lilla kropp. När jag började amma blev brösten enorma. Jag trivdes inte alls. När jag sedan slutade amma försvann brösten helt och hållet. Det var som att sticka hål på en ballong. Nu använder jag en liten B-kupa, så det är ju en ganska stor skillnad mot tidigare. Det har känts... ganska sorgligt faktiskt. Inte för att jag är missnöjd. Det är jag inte. Jag kan bara sakna att se ut som jag såg ut förut.

Men jag tror faktiskt inte att jag kommer skönhetsoperera mig. Jag har alldeles för stor respekt för mig själv och min kropp för det, tror jag. Jag oroar mig för komplikationer, till exempel. Jag har inte en så stor längtan efter mina "gamla" bröst, att jag riskerar att må dåligt eller bli sjuk. & jag har alldeles för mycket stolthet i kroppen också, för att genomgå en plastikoperation, eftersom min syn på det alltid har varit att det är förnedrande att förändra sig själv pga. skeva ideal. Men det är verkligen en svår fråga att ta ställning till. När kroppen plötsligt förändras och man ser annorlunda ut mot tidigare...

Det handlar om att vilja se sig själv i spegeln.